Annelie Pompe blogg 
Jag tänker bli modigare. Jag tänker bli mer amerikansk!
Jag tänker bli modigare. På ett nytt sätt. Jag tänker heja på folk jag inte känner när vi möts på en tom gata. Jag tänker komplimentera det jag tycker görs bra eller den som gör något bra. Jag tänker tacka ja till erbjudanden om nya samtal över lunch med människor jag aldrig träffat. Jag tänker bjuda min granne på bullar. Jag tänker prata med fler främmande människor (nej, att föreläsa gills inte). Jag tänker fortsätta sjunga med när jag har bra musik i hörlurarna, fastän jag har jättedålig sångröst.
För det är något jag älskade i södra Kalifornien (förutom surfen). Öppenheten. Enkelheten. Modet. Självklarheten i viljan att sträcka ut en hjälpande hand, ett leende, en komplimang. Jag vet att många tycker och tänker att det är ytligt. Jag tycker det är trevligt. Trevligare än att slå ner blicken och vara tyst, än att undvika att hälsa, eller gå en omväg och stirra på mobilen för att undvika obehag eller rädsla. Det är trevligare än att vara blyg. Släpp den svenska misstänksamheten om baktankar. Det behöver inte vara ytligt. Du bestämmer vad du gör det till.
Det började med en Zumba-instruktör. Hon var på väg hem från ett träningspass och hade inte hunnit duscha efteråt. Hon var trött, hungrig och stod i kö i saluhallen för att köpa mat. När hon kommer fram till kassan för att betala möter hon kassörens blick och han utbrister ”vad fin du är i håret!” Hon skiner upp, och menar att hon ju inte gjort något med håret, men kassören säger att det ser ”härligt ruffigt ut”. Gissa om han lyste upp hela hennes kväll. Hon minns fortfarande den komplimangen. Det tog säkert mod för kassören att våga ge komplimangen. Den här historien berättade min goda vän Joachim Samuelsson. Den var uppstarten till ett härligt projekt han kallar ”surprise compliments (fb-länk)”. Våga ge en komplimang till någon du beundrar eller tycker gör något bra. Gör det idag!
Inspirationen har alltid funnits där. Jag fascineras av och dras till människor som vågar, som är annorlunda, osvenska i att inte alltid vara ”lagom”. Jag började min inspirerade ”amerikanskhet” så fort jag kom hem. Igår pratade jag med en spännande sittplats-granne på tåget. Han sade att man måste ge sig hemifrån om man ska lära sig något nytt. Inte bokstavligen, men mellan raderna. Precis.
Behöver du inspiration? Kolla här:
Annelie Pompe blogg 
Gott att höra! Keep it up :-) Jag tänker också fortsätta!
Gör det redan nu… och tänker fortsätta :-)
Åh, jag älskar det här sättet att tänka! Då blir varje dag som ett litet äventyr. Jag jobbade tidigare extra i kassan på Guldfynd vid Kungspassagen i Göteborg och varje pass gav jag minst en kund en komplimang från allt mellan himmel och jord. Det var extremt pirrigt och en utmaning att gå utanför ”ramarna” i börjarn men när man väl gjort det, vilken känsla. Kunden blev förvånad och glad och jag fick en roligare arbetsdag. Win win!
Gött att höra Jessica! Och vilken bra blogg du har :-)
Det är en alltför enkel (bort)förklaring att nöja sig med hur ett leende mot en främling och känslan av att allt är möjligt är ytligt… Jag inspireras av och hakar på ditt initiativ!
<3
Det blir kul att tillämpa detta i Kathmandu om två veckor, eller hur? Vi ses på Teaterskeppet den 9 oktober. Simba Marley
Kan verkligen rekommendera Californien. Har dock inte varit i NY så nu vill jag dit med :)
Gott att höra Jerre! Det är bra att förvåna människor ibland ;) hellre det än likgiltighet.
Tack detsamma! Heja kan jag kan du! ;-)
Du är så fantastiskt klok och inspirerande!
Helt underbart!
Jag har också börjat bli modigare på detta sätt. Är väldigt trött på den typiska svenskheten där, precis som du skriver, man går med telefonen i hand och stirrar ner i backen istället för att lyfta huvudet och tjoa till. Så mycket roligare, och människor blir alltid förvånade och lite glada!
Åh vad fint!! Jag tänker som du, alltid. Men jag besöker oftast NY och där får jag varje gång samma känsla, alla är så trevliga. Jag gillar ytligheten. Fint inlägg. Nu vill jag förstås åka till Californien.