Annelie Pompe blogg 
Bara ett år kvar att leva
Tänk att din läkare efter en hälsokontroll satte sig ner, såg dig djupt in i ögonen och sa att han var ledsen. Tänk dig att du bara har ett år kvar att leva. Tänk dig verkligen in i situationen.
Ett år från idag.
Vad skulle du göra? Vad skulle du inte göra? Vilka böcker skulle du läsa? Vilka TV-program skulle du se? Vilka människor skulle du träffa? Vilka människor skulle du berätta för hur mycket du uppskattar dem innan det är försent? Vilka skulle du förlåta?
Häromveckan hade jag besök av en god vän från Rumänien. Han genomgår en tuff coaching-utbildning där detta ovan är en av de tänkvärda övningarna. Men mer på riktigt. För det händer inte bara i tankarna. Han gör om hela sitt liv som om han bara hade ett år kvar att leva. Han älskar böcker och har ett helt bibliotek. Men han är också mycket fäst vid böckerna, han erkänner till och med att han ibland känner sig ägd, nedtygnd av alla tunga böcker. Tvingad att läsa dem. Dåligt samvete. Så i en av övningarna gick han igenom hela biblioteket och frågade sig själv för varje bok ”vill jag läsa den här om jag bara har ett år kvar att leva”? Sedan samma frågeställning vid garderoben. Han flyttade ifrån sin dåvarande fru.
Men det handlar om mer än att låtsas. Det handlar om att sluta skjuta upp saker. Att fundera på vad man vill uträtta i sitt liv, att fundera på vad man vill lämna efter sig. Att inse att vi med största sannolikhet bara har ett mänskligt liv att leva. Ska du verkligen fortsätta att titta på skräp-TV?
I övningen gör man också upp med sin rädsla för döden. Kan vi leva fullt ut om vi är rädda för att dö?
“How soon will we accept this opportunity to be fully alive before we die?”
― Stephen Levine, A Year to Live: How to Live This Year as If It Were Your Last
Photo: Fantastic Fred Buyle
Annelie Pompe blogg 
Varför säga att man älskar någon in the first place då??? I så fall borde ju ingen leva i ett parförhållande.
Så fullkomligt uregoistiskt.
Det handlar nog inte om att låtsas. Jag tror att det handlar om att inse att man bara har ett liv och att man är skyldig sig själv att se till att få ut det mesta av det. Även hans fru borde förstå hur mycket lättare det är att maximera sina upplevelser när man inte längre behöver ta hänsyn till någon annans önskningar eller behov.
Ska hon behöva lida för att han låtsas att han har ett år kvar att leva??? Hur kul kan det kännas när den man älskar kommer hem och säger att Hej, jag låtsas att jag har ett år kvar att leva så jag drar nu hejdå…….? Då känner man nog knappast för att läsa böcker.
Varför är det synd om frun? Hon kan väl också läsa böcker.
VID DIKTENS PORT (ur Från Mitt Ekorrhjul (1957))
Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå.
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra.
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när da Vinci skrev
i Firenze om svalornas flykt ett brev.
Hon var med när Benvenuto Cellini log
och när Vasco da Gama mot Indien drog.
(Hon minns som igår den dag i maj
när man segel beslog vid Calicut kaj.)
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Baal och Molok känner hon till,
tempel och pyramider
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter och illa kvider.
Människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och
brand och ökensand.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över alp och hed,
som envist dallrande sång om ljus
kring frusna källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta:
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
det har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.
För det första hade jag inte sagt något till min familj och för det andra hade jag avslutat mitt eget liv på självvald plats i bergen.
Men innan dess hade jag sagt till Anneli Pompe att hon är snygg.
Jag tycker synd om hans fru.
Verkligt bra citat av Mark Twain!
Yes, he is very wise! And so are you. I just found your inspiring and well written blog. Thanks!
Wow, vad modigt!! Jag är imponerad av dig.
Det är nog bra att vara lite nervös och skraj :-) Att känna sig likgiltig inför ett sådant äventyr vore mindre bra, tror jag. Lycka till, och njut!
I m a big fan of Stephen Levine(and wife). He was really the only experienced, hands on person I found when I was faced with the possibility of actually only having a year to live. Thanks for posting.
Tänkvärt Annelie, Och apropå frågan om man kan leva fullt ut om vi är rädda för att dö så vänder Mark Twain på det ”The fear of death follows from the fear of life. A man who lives fully is prepared to die at any time”
Jag har precis bestämt mig för att sälja allt, lght, bil, möbler och säga upp mig från mitt jobb. Vad jag ska göra? Resa jorden runt, så länge jag vill, eller tills pengarna ”tvingar” hem mig. Min kamera, jag och en ryggsäck. Jag kallar det Reboot Lotta 2.0. I 23 år har jag jobbat och aldrig tagit mer än 3 v semester på sommaren. I 43 år har jag levt, många av dem med tungt sinne och brottats med livsglädje. Nu är det min tid, utan krav. Jag är nervös, lite skraj emellanåt, men jag längatr till om ngr månader då det är dags.
Pingback: Bara ett år kvar att leva! « hittaUpplevelse.se - Bloggen